johannalindqvistsliviord.blogg.se

Mina tankar, mina funderingar, mitt liv, i ord.

Ni vet den känslan.

Publicerad 2014-03-16 21:22:03 i Allmänt,

Så nu var det dags igen, det var ett tag sedan jag skrev något inlägg och jag måste erkänna att jag i skrivandes stund känner att jag saknat det, har ni saknat mig?
Det är bra att få utlopp för dom känslor och tankar man har i sig, släppa det och gå vidare.
Givetvis menar jag ju att man ska ta med sig dom positiva sakerna och bevara dom på ett bra och respektfullt ställe. Men vad ska man göra av det negativa som ibland tycks dyka upp i våra liv?
Ja, det kan vara en bra fråga att ställa sig, vad gör jag av min negativa energi och saker som helt enkelt får mig att peka det "väldigt långa" fingret rätt upp?
Från min sida så brukar jag reagera precis som mina känslor kräver, behöver jag skrika så skriker jag, behöver jag vara ledsen så gråter jag, behöver jag prata så pratar jag.
Ganska simpelt endå, eller hur?
Men ni känner väl säkert igen den känslan när man inte vet vart man ska ta vägen.
När man liksom ena stunden deppar rejält och tycker att livet är allmänt skit, för att i nästa sekund dansa runt av glädjerus. Men nej, det är inte pms eller någon nära släkting till en personlighetsstörning. 
Det kallas livet, och just såhär blir det när man har så många känslor på en och samma gång och alla tycks vilja komma ut.
 
Jag vet inte hur väl ni känner igen er i att må riktigt dåligt?
Jag vet inte heller hur väl ni känner igen er i att må riktigt riktigt bra.
Men av egna erfarenheter kan jag tala för dom båda.
 
Om jag skulle försöka beskriva för er hur jag kände när jag mådde riktigt dåligt,
då skulle jag säga att det var som att någon utan förvarning sparkade undan benen för mig.
När jag sedan vaknade upp efter att ha träffat marken hårt,så visste jag inte längre vem jag var, saker var annorlunda, jag såg vissa männsikor ur ett helt nytt perspektiv och livet i största allmänhet var liksom föralltid förändrat. Jag fick lära känna mig själv på nytt, bli förälskad i mig själv igen och se mig själv som en underbar,älskvärd och unik person. Jag lärde mig också att öppna ögonen för mer en det man kan se genom att bara titta. Jag lärde mig att psyket är fruktansvärt starkt och det är så lätt att den lurar dig till att tro att du är svagare än du egentligen är. Så för min del så var det enda sättet att komma ifrån det,att finta den jäkeln.
Trotsa dina rädslor, jobba med din självkänsla, bygg upp ett självförtroende och gör det för din egen skull.
När du har gjort det, ja då är du redo att hoppa upp på cykeln igen!
För det är faktiskt lite så det är när man ska "komma tillbaka" efter en svacka, det är ungefär som att lära sig cykla efter att ha förlorat den förmågan.
För just när man är påväg och ska stiga på cykeln och sätta foten på trampan, då minns man bara hur läskigt det var, för man har liksom längst vägen glömt bort frihetskänslan som kommer när du på egen hand med vinden i håret, alla dofter som förändras allt eftersom vägen gör det,fick dig att känna.
Men jag vet att du klarar det, och jag vet att du längst med din "första" cykeltur kommer ta med dig något du senare i livet kommer få använding av. Vet ni varför jag vet det?
För att det är som dom säger, det som inte dödar - härdar.
 
Så, hur vet man då om man är riktigt lycklig?
Om jag ska behöva beskriva det, då har ni inte varit riktigt lyckliga.
Men jag tror stenhårt på att den bästa medicinen för att leva ett lyckligt liv är att LEVA det.
Våga känna, våga kasta dig in i saker du inte vet hur det ska sluta, våga vara ett känslomässigt kaos.
Livet är ditt att leva och du skriver din alleles egna historia, så se till att det blir en sjuhelvetes läsning.
 
 
 
 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela