johannalindqvistsliviord.blogg.se

Att vara tyst, medvetet tyst, är något otroligt underskattat.
Jag har dom senaste dagarna varit väldigt tyst gentemot vänner och olika internet aktiviteter.
Detta beror på att jag behöver just det här och min själ och kropp behöver lugn och ro.
Jag har hamnat i en period efter avslutat jobb och flytt osv där jag behöver hämta andan.
Jag behöver vara medvetet tyst.
Hur jag gör detta är ganska enkelt, jag omringar mig av lugna aktiviteter,träning och fokuserar på vad min kropp säger.
Jag tar avstånd från orenheter och onördiga intag av tex tobak, alkohol osv.
( Jag har varit rökfri i en vecka idag ).
Och mitt nästa steg kommer att bli att helt stänga ner för ett par dagar, alltså dra ur sladden från alla "måsten".
Så det kommer innebära att jag kommer ha telefonen avstängd och spendera dagarna med att bygga upp mig själv och få en klar bild över vad jag vill göra och vart jag är påväg i mitt liv.
När jag är färdig med detta kommer jag att komma tillbaka starkare och med mer livsglädje än på väldigt länge.
Jag kommer att ha massor med tankar att dela med mig efter allt detta, så håll ögonen öppna för nya inlägg.
Så med detta sagt, önska mig lycka till :-)

Jag fick som tonåring höra en gång att jag var väldigt kall.
" Du är så känslokall Johanna", rättare sagt.
Hur kan det stämma tänkte jag, jag som är så ödmjuk mot alla, respekterar alla och aldrig någonsin vill att någon ska må dåligt.
Jag har funderat på det, hur man kan vara kall eller rättare sagt känslokall.
Att jag under min tonårsperiod kunde ha lite "up and downs" är väl ingenting någon skulle lyfta på ögonbrynet för.
För det hade vi väl alla? så typiskt tonåringar.
Men att bli klassad som känslokall som tonåring är en helt annan sak.
Det kan vara så enkelt att jag hade brist på sympati och på så sätt inte hade några problem att visa mig oberörd i situationer som jag i själva verket borde visa mig vara ledsen/arg i.
Eller så var det så att jag i en sådan situation fick så mycket känslor i kroppen att jag helt enkelt valde att totalt stänga av.
Ja, jag tror iaf på att det var det sistnämnda som drabbade mig.jag hade för mycket känslor.
Men är det inte lite intressant hur man kan bli påverkad av hur andra ser på en?
Jag menar, alla vill vi ju bli sedd som härliga och glada individer, full av kärlek och förståelse.
Alla vill vi ju vara "den perfekta" vännen/tjejen/killen/mamman/pappan/sambon.
Men till priset av vadå?
Vi döljer allt för ofta vad vi känner bara för att vi är rädda för hur folk ska se på oss.
Vi försöker bevisa oss vara starka inför andra för att vi är livrädda att visa oss svaga/sårade.
Om man hamnat i situationer gång på gång som gör en mer eller mindre känslomässigt ostabil, så lär man sig med tiden hur man på bästa, snabbaste sätt, stänger av.
Man hittar den där "ON/OFF" knappen så man kan hantera jobbiga situationer snabbt, man kan alltså bli klassad som just känslokall, när en händelse blir allt för jobbig och man trycker på "ON".
Det här är ju lika mycket en fantastisk bra sak att kunna göra och som en jävligt idiotisk sak att göra, åtminstone om man gjort misstaget att inte läsa manualen som medföljer.
Jag har iaf en knapp och jag tycker jag har läst manualen på hur den fungerar så pass bra att den har blivit till något bra i mitt liv.
Jag trycker på på "ON", tar smällarna och sen trycker jag snabbt på "OFF" "ON "OFF" "ON"  inte allt för länge, bara för att kunna bearbeta dom jobbiga känslorna, men i små små doser.
Ni andra kanske är så pass starka att ni tar smällarna direkt, för att sedan ställa er upp och vara er själv igen.
Andra av er kanske helt enkelt flyr med benen på ryggen och försöker leva som att ingenting är förändrat.
Jag är inte bra på något av dessa två sakerna, så för mig har min knapp blivit en styrka och jag kommer förmodligen fortsätta använda den flitigt.
Hur som helst, jag vill att ni ska veta att jag är inte mindre känslosam än någon annan, och absolut inte känslokall, men om ni någonsin har eller sätter mig i en situation som är jobbig för mig, ja.. Då kan ni nog få den uppfattningen. 
Jag är helt enkelt bara en tjej med alldeles för mycket känslor.

.

Har ni någonsin blivit lämnade? Har ni någonsin lämnat någon?
Om ni har det, så vet ni vad jag talar om när jag säger att inget av det är lätt att hantera.
Jag har varit med om dom båda och med närmare eftertanke kunde jag nog ha skött båda händelserna lite bättre.
Jag kollade på Sex and the City häromdagen, (om ni sett deras avsnitt så vet ni hur dom oftast brukar vara) drama.
Avsnittet jag såg handlade om att en av huvudkaraktärena blev dumpad på en POST-IT, precis, EN POST-IT!!
Vilken feg jävla människa muttrade jag i soffan och drog snabbt slutsatsen att det var "så jävla typiskt killar".
Men är det verkligen det? Så jävla typiskt just killar, eller är det så jävla typiskt konflikträdda människor, kvinnor som män, tjejer som killar? Kan det vara så enkelt att vi bara är för rädda för att bli konfronterade i våra känslor?
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte är höjdare på att lämna någon, eller bli lämnad.
Om jag börjar tänka tillbaka på dom "uppbråtten" jag haft i mitt liv, så inte fasiken har dom varit speciellt glamourösa eller snyggt hanterade.
Nej, ni ska verkligen inte tro att det på någotvis är enkelt att göra något av dom ovanstående sakerna.
Jag är en person som har svårt för att vara ensam, jag är även en person som har svårt att leva med någon.
Så hur lyckas man leva med en person som mig, kan man fråga sig?
Ja.. Det kan ju vara av ert intresse att veta, jag inte har en jävla aning.
Man får inte ge mig för mycket utrymme, för då känner jag mig inte prioriterad.
Man får inte ge mig för lite utrymme, för då känner jag mig instäng.
Ja ni vet ju hur sånt där fungerar, för jag tror att det är väldigt mycket så, för väldigt många av oss.
Det enda jag lärt mig efter många års prövningar är att man måste försöka hitta någonting mitt i mellan.
Hur som helst.. Det här med avslut är aldrig lätt och kommer förmodligen inte bli lättare med varken tiden eller åren heller.
Man kan lämna någon för att känslorna inte längre finns kvar, man har blivit mer som "vänner".
Man kan lämna någon för att man helt enkelt inte fungerar som ett par.
Man kan lämna någon för att man fått för sig att det finns någon annan därute som bör passa en bättre.
Man kan lämna någon för att man är livrädd att bli lämnad själv.
Listan kan göras oändligt lång och man kan av precis samma orsaker bli lämnad på.

Det jag tänkte på när jag frågade er om ni någonsin blivit lämnad av någon eller har lämnat någon var,
kommer det någonsin vara lätt att hantera?
Det är aldrig lätt att vara den som blir lämnad, även om man faktiskt stått där och funderat på just samma sak.
För det svider till i hjärtat att inse att man inte betyder så mycket som man kanske trott, gör det då mig till en mindre värd individ?Eller kan det vara så enkelt att jag bara inte passade in i h*ns levnadsätt? Frågorna är oftast många och det kan vara svårt, som det ego man är, att acceptera det.
Inte heller kommer det vara lätt att se en person som kanske betyder mycket för er eller åtminstone gjort, i ögonen och behöva berätta att du är påväg därifrån.
Nej, ett uppbrått kommer aldrig vara lätt att hantera, för det finns fakitskt inget lätt sätt att bli lämnad på, eller lämna någon på. Bara mindre bra sätt att sköta det.
Jag menar, en POST-IT!? KOM IGEN!!!!

Idag var jag ute och sprang i skogen, jag sprang snabbt och länge.
När mina ben började värka och jag kände att smaken i min mun blev förändrat insåg jag att jag behövde vila.
Jag gick åt sidan av spåret och satte mig ner på en sten,där satt jag med min vattenflaska i handen och förbryllades över lugnet som omfamnade mig.
Det var tyst och vindstilla där jag satt och jag såg hur solstrålarna letade sig igenom träden för att landa på marken.
Jag kommer nog aldrig kunna beskriva för er den känslan jag fick,
känslan av totalt lugn.
När jag tittade mig omkring och på vägen jag nyss sprungit på. så slog det mig.

Hur kunde jag ha sprungit där utan att ens märka hur vackert det faktiskt var?
Jag såg ner på marken och tittade på kottarna som låg runt mina fötter, den gröna mossan som låg som ett täcke över stenarna. Jag tittade på barken på trädet bredvid mig och tänkte att det såg ut som miljarder pusselbitar.
Jag tittade upp på grenarna som korsade varandra i brist på utrymme. Jag lyssnade på fåglarna som tycktes prata till varandra i deras egna lilla värld.
Jag andades djupt genom både munnen och näsan, kände hur naturen och dess lugn fylllde mina lungor och hur doften från gran och tall spred sig enda in till hjärtat.

Känslan jag fick av att bara ta mig tid att verkligen se det vackra i något vi så lätt tar förgivet och hur naturen tacksamt gav tillbaka genom att fylla mig med nya krafter, var helt otroligt.

 

Om jag fick säga till er alla att ta er tid och göra något, för eran egen skull.
Då skulle jag säga att ni alla borde ta er tid att verkligen se.
Öppna ögonen och verkligen titta på allt underbara vi har runt oss och se till att inte vara allt för fokuserade på det som händer framför era fötter.

Titta istället upp och se helheten. Ni kan missa att se skönheten i det vi redan har,jag lovar.

Ibland undrar och fascineras jag över hur mycket tid man kan ägna åt tankar, ni vet saker man skulle ha gjort annorlunda om man fick chansen.
För min del brukar det börja med att jag hamnar i en situation där jag blir påmind om någon eller något jag tidigare varit med om. Sen eskalerar det och jag sitter med tårar rinnande längst kinderna, arg på mig själv och att det ska vara så jävla enkelt att vara efterklok.
Tänk hur många tårar man skulle ha sluppit spillt över människor som inte är värda dom och hur mycket tid man hade besparat till dom som faktiskt förtjänar det.
Vore det inte så himla mycket enklare om var och en av oss slutade ägna så många tankar på saker som varit, slutar vara så förbaskat efterkloka och börjar agera så fort vi sätts i en situation som kan leda till gråt och timmar i sällskap av tankarna?
Jo men visst vore det mycket enklare, men inte blir vi smartare med tiden.
Inte heller lär vi oss speciellt mycket av det som varit förut.
Nej, vi kastar oss handlös in i situationer där våra hjärtan är insatsen.
Och varje gång så hoppas vi att vårat omdöme är rätt och att denna gång, ja denna gång ska vi minsann bli lyckliga.
Det roliga med lycka, det härliga med att vara lycklig, det är inte att hjärtat slår extra snabbt eller att man i sin ensamhet går runt och ler.
Det roliga med lycka, det är att när vi drabbas av den så är det saker som följer med, saker som vi är så desperata att komma ifrån, att slippa.
Ni vet vad jag talar om, tankar, tvivel och tårar.
För inte slipper vi undan detta bara för att livet ger oss en glimt av ljus.
Med glädje kommer tvivel, rädsla att förlora det vi har.

Så med detta sagt, är det inte lite fascinerande trotts allt?
Vi jagar efter lycka livet ut, vi söker desperat efter någon eller något som får oss att slippa dessa tankar och sömnlösa nätter.
Vi söker så desperat att vi inte tar oss tid att njuta av det, när det väl kommer.
Utan vad gör vi istället? Vi ligger sömnlösa på nätterna och tänker, hur ska jag göra för att denna lycka inte ska försvinna, hur ska jag kunna vara tillräcklig för att inte bli utbytt..
Vi är så hängivna att hitta lyckan, tillfredställelsen att slippa tänka, att vi skapar tankar och tvivel även när vi har det vi strävar efter.
Vi kommer helt enkelt aldrig sluta göra dessa misstag, vi kommer helt enkelt inte sluta tänka, vare sig vi har det framför oss, eller har insett att vi hade det.
Vi kommer leva resten av våra liv att leta, gråta och tänka.

Visst vore det så mycket enklare utan tankar..